Med både svamp som räkmacka

Idag har jag plockat mer svamp. Gulröd trumpetsvamp! Jag har inte plockat sådan svamp förrut, men det var roligt. :-)

Nu ligger alla svamparna på tork på tidningar. Hela diskbänken är full. Om några dagar har de krymt ihop och kanske i bästa fall täcker ett halvt tidningsuppslag. Där kan Herbalife slänga sig i väggen när det gäller att krympa.

Jag sitter nu här lagom trött i benen och funderar på när det är roligt att plocka svamp. Hm... jo, det är roligt att plocka svamp när jag hittar svamp. Och efter dagens svamptur inser jag också att ju mer svamp jag hittar desto roligare är det. Men bara till en viss gräns. Visst är det facinerande?

Starten på svamprundan var lite trög. Svamparna dök bara upp en och en med ganska stora avstånd emellan. Det tog en stund innan jag samlat ihop några svampar, så det skulle kunna räcka till en svampmacka åt mig.

Efter en stunds promenerande började jag hitta själva svampnästet. När jag ganska snabbt fyllt bottnen på min kasse kände jag att jag började bli lite otålig om jag inte hittade en hel flock av svampar. Jag blev inte lika upphetsad av att se några små enstaka, utfrusna svampar. Nej, det var de där ställena där filurerna växte tätt som kändes mest intressanta och som jag hade ögonen öppna för. Då fylldes kassen ännu fortare och känslan av tillfredställelse ökade.

Så småningom hittade jag ett riktigt drömställe - jag satte mig på huk och plockade stora, fina exemplar med höga gula fötter och breda hattar. När jag plockat dem jag hade framför fötterna vände jag blicken några meter bort mot granen och där hittade jag lika många fina exemplar. När jag sen fluktade under gräset borta vid stubben såg jag ännu fler ståtliga kantareller. Och ännu fler bortom dem. Nu växte verkligen högen insamlad svamp och svampplockningen var rolig!

Det var nu jag nästan kände en slags girighet i mig. Det var en ny känsla. Jag ville ha ännu fler svampar - fast jag redan hade en rejäl hög, större än den mängd svamp jag plockat tidigare i höst. Som om att ju fler svampar jag hittade, desto bättre skulle det kännas.

Det kändes verkligen som om jag roffade åt mig svamp till höger och vänster, fast jag försökte plocka dem en och en, med respekt och se dem som enskilda, unika "individer". (Om inget annat blir det enklare att rensa om man plockar lite försiktigt.) Jag vill egentligen känna tacksamhet att jag har möjligheten och förmånen att kunna plocka svamp en solig och varm höstdag. Det betyder att jag just i den stunden har det väldigt bra här i livet. Särskilt när jag inte behöver plocka för att överleva.

Ändå ville jag hitta fler kantareller - just för att det kändes så bra. Som om jag undermedvetet gjorde kopplingen: mer svamp = roligare. Men så, när jag låg där på knä och skördade min jaktlycka, blev det helt plötsligt inte så roligt längre. Nu kändes det som om där fanns så mycket svamp att jag aldrig skulle kunna tömma skogen på dem (om jag nu hade trott att jag skulle kunna det...).

Helt plötsligt hade jag fått nog. Jag varken orkade eller ville plocka mer. Kassen var inte helt full, men nu kändes det inte så viktigt att fylla den längre. Jag såg svampar överallt, men jag var nöjd. Det blev inte roligare. Tvärtom - det hade börjat bli småtråkigt, eller i alla fall enformigt.

När jag började tänka att all den där svampen skulle ätas upp också, insåg jag att jag skulle behöva äta svamp på filmjölken till frukost, svamp till efterrätt och svamp på tårta - svamp avigt och rätt.

Oj, vilken känslomässig resa under bara en svamptur! Det var nu jag kom på hur jag skulle göra för att slippa äta svamp på längden och på tvären. Jag skulle naturligtvis torka den och lägga den i fina burkar för att ha att ge bort vid lämpliga tillfällen. Säkert en sak som uppskattas av dem som inte plockar svamp själv.

Genast kändes det mycket bättre. Svampbegäret hade släppt. Och ser man på det som en slags girighet - som innebär att man gör en alltför stark koppling mellan sina ägodelar och lycka - fick jag klar insikt i att det var väldigt befriande att bli av med suget efter mer.

Känslan av att kunna ha svamp att dela med sig av var rakt motsatt. Den öppnade mitt inre och släppte in nuet. Jag såg mig som tavarsam om svampen jag plockat och framförallt var tillfredsställelsen, av att veta att jag skulle dela med mig av den till någon som skulle uppskatta den, jätteskön.

Vad jag förstått diskuterade man sådana här etiska frågor redan under medeltiden och girighet betraktades som en dödssynd, medan motsatsen, öppenhet, sågs som en dygd.

Jag vet inte om jag ska tala i dessa termer utifrån några tankar och känslor efter en svamptur, men resan från att tycka det är roligt att hitta "mer" till att tycka att man fått nog var intressant. På något sätt var den resan, i alla fall i detta svampexempel, nödvändig för mig att jag skulle kunna komma fram till att dela med mig.

Annars hade det hela stannat vid några enstaka svampar i bottnen på kassen - kanske till en svampmacka åt mig. Nu blev det istället en räkmacka - för mig och för fler.