Vad är det för tanke om att hundar och hästar - och säkert andra djur också - "testar" i en del människors världsbild? Varför skulle de göra det? Vad är det de i så fall "testar"? Är det den där gamla tanken om att djur vill klättra i rang och "ta över". Ta över vadå? Ledarskapet.
Vadå ledarskap. Är vi djur och människor så lika att vi bildar en ny gemensam flock där en häst helt plötsligt skulle se en tvåbent typ som sin nya ledare framför en fyrfota hästledare?
Då skulle alltså en katt eller en räv likaväl gå in och bli ledare över en hundflock, om dessa djur skulle börja leva tätt ihop eller? Eller handlar det mer om samverkan/samarbete/samförstånd mellan två helt olika arter som delar sin tillvaro? En tillvaro som vi människor förvisso gjort ojämlik, så tillvida att vi står för utfodringen och tak över huvudet för djuren.
Från vems perspektiv ser man världen med det här testresonemanget egentligen? Djurets eller människans? I begreppet "testar" ligger tanken att där finns en gräns som djuret kan utmana eller testa emot och i värsta fall gå över (hu, hemska tanke!). Men vems är gränsen? Djurets? Knappast...
Som jag ser det handlar det alltid om kommunikation mellan djur och människor och eftersom vi är helt olika arter, som drivs av olika behov, önskningar och instinkter, är det inte lätt att alltid förstå varandra. Men något gör att vi människor anser oss ha rätt. Både i kommunikationen - för blir det fel i den, är det många människor som menar att det är djuret som är "dumt" - men också rätt i att bestämma vilka gränser som ska gälla; som djuret kan "testa".
Den värsta gränsen som djuret kan testa verkar vara att människan vill vara den som bestämmer - inte att djur och människa är i samförstånd och samverkar åt samma håll. Jag börjar tro att människor som utmanas av detta "testande", dvs när de märker att de inte kan bestämma eller kontrollera djuret som tänkt, är allra sämst på att förstå och kommunicera med djuren.
Själv anser jag att om vi människor på något sätt nu skulle "stå över" djuren såsom det påstås, har vi en förbannad skyldighet att ifrågasätta vårt eget beteende gentemot dem, så vi alltid frågar oss om vi gjort vad vi kan för att resultatet ska bli så bra som möjligt - för både människa och djur. För mig handlar samvaro med djur om ömsesidig respekt och förtroende, så båda parter går ur relationen som "vinnare" i någon form.
Tänk om vi skulle vända på resonemanget och säga att det är djuret som tycker det är vi människor som "testar". Att det är vi som testar djurets gränser för tålamod, smärta, rädsla, frustration, hunger eller ilska och att när vi gått över den gränsen säger djuret helt enkelt ifrån på det sätt det kan - genom att bita, sparka, stegra sig osv - dvs de beteenden som människor oftast ser som bevis på att djuret "testar". Är det inte då vi människor som är de som inte har förstått??... Vi som påstår oss "stå över" djuren och vara bättre. Hur bra är vi för djuren alla gånger?
Jag säger absolut inte att det är så här, men jag ville syna begreppet "testar" idag efter att ha mött en s.k. djurmänniska säga att djuret, som i hennes ögon, betett sig illa, inte "tål tvång".
