Höstpoesi i månens sällskap

Just nu finns varandet i den kyliga höstskogen; då ännu en strimma av den forna skymningen går att ana i sydväst.

Det svaga ljuset förmår skapa svarta siluetter av de kala högstubbarna och solospelande frötallarna ute på hygget.

För några år sedan växte här en granskog med modiga träd, på en matta av grönmjuk mossa. Då kunde man fylla svampkorgen med kantareller och soppar.

Nu råder stillhet, kyla och ro. Maskinernas våldsamma framfart finns kvar såsom rivsår på jorden.

Mina steg på vägen får gruset att frasa. Ljudet staplas till ekarnas topp.

Vid skogsstigens början står träden på vakt. Deras grenar öppnar sina mörka portar - jag kliver in.

I samma ögonblick kommer månljuset, som om någon tryckt på strömbrytaren i skogen. Jag sänder en tackande tanke.

Med det bleka silverljuset anar jag stigen bland vissnade hallonsnår och kungsbräken.


Utan så stora möjligheter att se, vidgas mina andra sinnen mer.

Jag känner doften av insomnade löv, vars sista uppgift är att beslöja marken, sen återvinnas till jord.

Ovanpå löven anas en fläkt utav svampdoft, men svampen står säker i mörkret.

Mina öron uppfattar nästan inget ljud, för där är inget ljud att uppfatta, men när vinden rufsar runt i några ungbokar, klingar löven i guldbrun färg. Till den ouvertyren skulle det kunna komma en älg ur kulissen, men just när jag väntar entrén tystnar löven. Allt  åter stilla.

Ute ur skogen känner jag himlavalvets kupol. Fylld av glittrande ögon. Där månens skärv är en leende mun.

Skuggor anas. En modig fraddermus far förbi över huvudet. Finns det fortfarande flygfän att fånga?

Blicken faller på en stjärna, ljusår bort. Stjärnan blinkar tillbaka och värmer.

Plötsligt den faller och tiden står still. Var det då? Är det nu? När är det det händer?

Klart är att jag är nu; i varandet, i mörkret, i hösten.
I skuggan, i skogen, i prasslet, bland svampen.

Vad än som har skett och stjärnan vill önska i morgon;
jag vet bara nu;

det är höst