Snöslask, svavelos, stenstoder och svinkallt

Ännu en dag på överraskningarnas och kontrasternas ö. Väderprognosen talade om ganska soligt och cirka plus 10 grader på den del av Island vi skulle vara på. Resultatet blev ganska ofta plus 1 grad och snö från snedden...

Lämnade Egilsstadir och såg fram emot första stopp vid Detifoss, Europas största vattenfall i volym räknat. Vi gasade på då vägen var i betydligt bättre skick än igår fram till passen över Jökuldalsheiði, Möðrudalsfjallgarðar och Dimmifjallgarður. Väderskylten i början av passen talade om 10 m/s och +1 och vi hade nog svårt att egentligen verkligen ta till oss den informationen. Eller i alla fall omsätta den till någon bild över vad som väntade.

En bit upp för fjällen såg vi tydliga toppar med nysnö, mer än igår och när vi kom upp i höjd med snögränsen tyckte vi det hela var ganska exotiskt för att vara den 8 september. Termometern på bilen visade +5, så vi var fortfarande vid gott mod. 

Exotisk snö..

 Vi stannade och fotade med förtjusning och första snöhöljda grästuvorna och tänkte väl inte mer på det. 

Fortfarande exotisk och fascinerande.

Färden fortsatte och regnet övergick i småspik av snö från sidan. Problemet var att det började lägga sig lappmögel på vägen där vi körde också! Vi mötte till och med plogbilen! Temperaturen var nu 1,5-2 grader. Då började vi tycka det var sådär... Vi hade ju trots allt sommardäck.

Det var lite snöslask hela vägen över det böljande landskapet, men läget var ändå under kontroll. Glada i hågen svängde vi in på den, enligt guideboken, nyasfalterade vägen till Detifoss. Hm... 

Enbart eländig snö.

Efter ganska exakt två mil kom äntligen en väg så vi kunde vända och köra de två milen tillbaka igen. Då hade det en god bit varit ett hjulspår att följa (på fel sida vägen, över krön och genom kurvor) och 1 dm snö på vägen!! Nej, det fanns ingen annanstans innan att vända på den smala, upphöjda vägen och köra utanför på den nersnöade lavaöknen fanns inte! Ulla höll nästan för ögonen hela tiden och var mest glad att det var jag som körde. Hu!

Kan säga att det var skönt att nå “fast mark” på E1:an igen och de få snöhögarna vi såg efter detta äventyr kändes bara som småflingor i jämförelse.

Vi körde ner till Reykjahild och trakten kring sjön Myvatn istället, men fick även där uppleva överraskningar, men mer av positiv karaktär. 

Första stoppet var vid de ilsket storstinkande svavel- och gyttjepölarna vid Námaskarð. 

Örk vad det luktar illa när jorden fiser...

Det var (ännu) ett helt overkligt place på jorden. Jorden på bergen runtomkring var läckert ockrafärgade, mjuka och rundade, men kring fräspölarna gick dyngan i giftigt violsköljmedelsblått. Det var häftigt att dels se “pluppandet” i de kokande hålorna (som man inte hade velat ramla ner i), dels se röken från “skorstenarna”. Men fy f- vad det stank! Kan säga att efter detta besök har all mat med protein i, såsom fisk och lamm, närapå smakat illa av svavel.

Den första rätten vi provade var en isländsk traditionell fiskstuvning i Reykjahild - som alltså bara smakade svavel. Salt kunde delvis dölja smaken av fiskens svavelinnehållande aminosyror, men tyvärr var det ingen kulinarisk upplevelse. 

Efter stinkhålen körde vi till Dimmuborgír där de isländska jultomtarna bor. Det var ännu en superhäftig upplevelse. Området är fullt med obeskrivbart förvrängda lavaformationer som såg ut som de alldeles nyss stelnat i sina former. Där fanns fullt av otäcka figurer, troll, hålor, gropar och stenstoder överallt. Stigen ledde oss runt området och kolonnerna stod högt resta runtomkring oss. Det var både kusligt och fascinerande. Hade man gått där en kulen månskensnatt hade nog fantasin lätt kunnat börja skena...

Sista geologiska stoppet för dagen blev vid Skútustaðir och det man kallar för pseudokratrar. Vad jag förstår handlar det om småvulkaner som har själva topparna bortexploderade. Idag var det ett lugnt område med gräsklädda kullar och betande får. Det var nog annat än det var i jordens “igår”.

Med tanke på att temperaturen i dalen inte orkade upp mer än till 2-4 grader, förvisso plusgrader, och vinden var isig, avstod vi chansen att testa Myvatns motsvarighet till Blå Lagunen. Ingen av oss kände för att vara utan vantar och mössa i det vädret, ens för att bada i en varm källa.

Kvällen har avslutats med en 4-rättersbuffé full med isländska specialiteter på boendet vid Narfastaðir, en halvmil från Laugar. Synd bara att så mycket mat smakar svavel... 

Ps! Detta blogginlägg är upplagt under mycket svett och tandgnisslan då internetförbindelsen på den här breddgraden är ungefär lika bra som en flaskpost över Nordatlanten... Så läs det med andakt ;-)