Borttrollad

Han gjorde sig inte som lik, trollkarlen, Galdur. Han gjorde sig inte likstel, med uppsvälld buk, gapande mun och tom stirrande blick. Men det var inte han, "den vilde". Det var bara ett skal. Han fanns inte längre kvar. Han hade lämnat de sista betesstråna och den öppna hagen långt innan; i samma ögonblick som han tog sitt sista andetag. Han dröjde kvar i värmen i liket, men det var tydligt - han var inte längre där.

Han gjorde sig däremot med den långa manen svajande i vinden; en vänlig och pigg blick under den långa luggen; en rest hållning, stolt med böjd nacke som visade på styrka; en förtroendegåva att få sitta på hans rygg i en taktren tölt med hans svans i sin speciella töltdans, en mjuk mule som puffade försiktigt mot handen, som frågade, men aldrig krävde.

Han gjorde sig med spetsade öron som väntade med respekt och integritet på nästa uppdrag, alltid beredd att göra sitt bästa; som positivt kom, ja, till och med springande, när man ropade; som lyhört fritt följde efter. Alltid med frihet att få gå därifrån, men det alternativet valde han aldrig. Kanske för att han aldrig ansåg att det behövdes.

Nyckelorden att nå fram till honom var ömsesidig respekt, lyhördhet och lugn. Han var på väg att gå långt som hållbar häst. Ett par gånger pressades han över sina gränser och då reagerade han direkt - med rätta! Då kastade han av dem som försökte sig på saker han inte var redo för. Då slet han sönder grimmor och grimskaft. Ett tillfälle för människor att lära - för dem som är öppna och vill. Andra maler på i samma hjulspår och det får vara deras val.

Världen har förlorat en väldigt vänlig själ. En vild själ, en trollkarlssjäl, en Galdur.

Munkur blir bortkörd.

Bill och Bull?!

Lillebror Galdur jagar storebror Hjalti.

Standardpose - full fart emot en med positiv anda - vad ska vi göra nu?

Hårfager

Vacker