Snösnö

En vild liten snöflinga och hennes kompisar virvlade runt i luften så de blev alldeles snöyra. För att busa, skjöt de med en snökanon snöalgsfärgade snöbollar rakt ner på snöbyns snögubbe. De bombarderade honom så mycket att han blev alldeles snöblind.

Snögubben var en gubbe klädd i moderiktiga snöskor, skyddad av ett tjockt lager snöbark för att hålla värmen. När han var riktigt frusen höljde han in sig i ett snövitt värmande snötäcke.

Gubben bodde i utkanten av byn, i en snögrotta till vänster om snösvängen, som låg på snögränsen till den stora snölegan.

En dag (snö)skred en journalist fram till snögubben och frågade om han verkligen trivdes där i sin snödriva. Det borde ju vara kallt.

- Nejdå, svarade snögubben. Jag har min snöbark omkring mig och under snöstormsrika dagar tänder jag en värmande snölykta och kokar riktigt het snömos som jag värmer mig med, fortsatte han.

- Men är inte snöröken från snölyktan farlig för dina snö(s)lungor? undrade journalisten.

- Det är inte så farligt, sa snögubben och tittade ut genom fönstret på en snöskata som hoppade runt på snökedjan på hans snöskoter.
- Då är det värre om våren när det kommer snöglopp och snödjupet avtar. Då blir det snösmältning och snöslask och det kommer stora snödroppar från min morotsnäsa av allt töväder. Nä, för oss snögubbar är det viktigt att kylan håller i sig. Det är riktigt snökanon! Utan snön hade vi varit ett utdött släkte och då hade inte du din lilla journalist haft något att göra.

Det var det om snö det. Man får ju försöka göra något positivt av det vita eländet. Som att skriva en liten fjantig text om den. Då har den i alla fall någon mening.