Låt bilderna bli

Jag har lärt mig att se platt. Det är en sak jag upptäckt den senaste tiden. Jag kan liksom koppla bort mitt djupseende. Det kanske alla andra kan naturligt av sig själv, men jag har medvetet fått träna mig till det. Bakom mitt plattseende ligger en del slitage av pekfingret och kamerans avtryckare.

Bara det att på köpet har jag lärt mig att jag har en egen inre bildvärld, värd att utforska, lära känna och så småningom medvetet arbeta med.

Genom att släppa loss och bara köra, bara fota, snabbt fånga känslan eller aningen som får mig att vilja lyfta kameran och trycka av. Inte tänka. Ibland inte ens titta i sökaren. Bara vara en del av ett nu, som jag råkar fånga i kamerans sensor.

På det  här sättet har jag samlat på mig många bilder den sista tiden. Många riktigt dåliga bilder. Helt oanvändbara, men samtidigt väldigt lärorika.

Jag har slängt allt vad "regler" och "borden" och "göra som man ska-saker" och följt intuitionen, leken och fantasin. På denna väg har jag haft roligt och den har varit mycket mer spännande än den inrutade, uppstyrda bana som jag vet många försöker behärska eller luta sig mot för att "göra rätt"

Jag kan nästan säga att jag vänt på kuttingen och får en bild med mig hem som berättar något nytt om mig själv. Genom att fundera över vad det var som fick mig att vilja fånga just det ögonblicket eller göra just det utsnittet av verkligheten - när jag medvetet inte funderade - lär jag mig om mig själv. Vad är det jag omedvetet väljer och väljer bort och vad beror det på?

Jag försöker just nu alltså inte sträva efter att "det här vill jag berätta med den här bilden" och ännu mindre bara avbilda ett motiv. Nej, just nu tar jag bilder för min egen utvecklings skull och vår gemensamma inre resa. Jag frågar mig "vad berättar den här bilden om mig" istället. Ni vet, så där man ofta kan göra när man tittar på andras bilder eller konst i någon form som inte är så direkt.

Jag kan tänka mig att så småningom, när jag behärskar mitt inre bildspråk, återigen ta medvetna bilder och medvetet vilja berätta eller förmedla något, men där är jag inte nu.

Det som är intressant just nu är alltså mitt inre bildspråk. Vilka bilder går jag omkring med i mitt inre? Då kan jag ju inte ägna mig åt att avbilda och efterlikna verkligheten som finns runt oss alla och som vi ändå ser filtrerat genom allas vårt inre bildspråk.

För jag tror vi alla har ett eget bildspråk. Ett språk som inte är så styrt som det vi skriver eller säger. För i text och tal har vi all möjlighet som finns att hinna tänka innan - att till och med cencurera och skydda oss. Bildspråket är mycket mer direkt, spontant. Kanske för att vi människor är så visuella varelser och för att ögonen och synen, för de allra flesta av oss, tar in så mycket av vår vardag och av det vi tar för givet.


Ta bara om du ska beskriva hur det ser ut hemma i ditt kök, när du inte är där. Någonstans hämtar du upp ett minne i ditt inre och "ser" rummet och kan utifrån den bilden sätta ord på hur det ser ut. Givetvis kan du lyfta fram minnen av doft, smak och ljud också, beroende på om näsa, smaklökar eller öron varit antenner i rummet, när du var där.

Det jag vill ha sagt är att vi går omkring med en massa inre bilder som är färgade av våra erfarenheter, vilket i sin tur påverkar hur vi ser på bilder som kommer utifrån. En bild på ett träd är vackert för den som njutit av bladverkets susningar och skugga en varm sommardag med sval bris, men inte för en som har en vän som hängt sig i det eller dött under det när blixten slog ner.

Så varför då inte skippa att försöka avbilda det där trädet? Det finns ändå ingen möjlighet att göra det "exakt" så som det ser ut - för vem vet det egentligen? Varför då inte försöka använda sin konstform till att förmedla hur ens inre bild av det där trädet ser ut? Det borde vara mycket mer spännande för betraktaren eller? Då finns möjligheten att lära något nytt om någon annan.

Men visst, detta kräver klart att jag som, i det här fallet tar bilder, vågar visa min inre bildvärld, hur mitt bildspråk ser ut. Läskigt va?! Men det är ju det som är jag! En del av helheten.

Det är därför jag försöker utforska hur min bildvärld ser ut just nu. Genom att inte lägga mig i, inte styra, inte tänka så mycket före - bara låta bilderna bli. Sen om de blir bra?? Ja, det vet jag inte, men det är ju ändå fortfarande en del av mig, en pusselbit närmre helheten. Och vem bestämmer om mina bilder är bra eller dåliga? Och då menar jag MINA bilder?